Berörd i djupet av mitt hjärta

Denna hälsning fick jag på min födelsedag!

http://youtu.be/SpEfeX9ruQc

Kanske är det inte så fel att vara jag iallafall?

Börja om från början – börja om på nytt

Japp! Det var våldsamt länge sedan jag skrev. Inte för att jag tror att någon saknat mig. Nästan ingen vet att jag finns här.

Ja, här alltså – på bloggen. I verkligheten är det nog en hel del som vet om att jag finns – fast inte varför jag finns. Så varför finns jag? Kan det vara för att förgylla tillvaron för några, förpesta den för fler men för de flesta bara föra att vara.

När jag får min allra djupaste ångest – när livet just inte blev – då när jag bara vill lägga mig under täcket. Aldrig mer komma fram, aldrig mer skratta, dra fåniga skämt eller sjunga på en galen melodi som ingen känner igen (om man inte är född sent 40-tal). Då tänker jag på att en dag ska jag dö – men alla andra dagar ska jag det inte! Så vad ligger jag här och tycker synd om mig själv för. Upp och hoppa tanten!

Kanske kan jag glädja någon när jag dyker upp på jobbet, på mötet eller i trappan. Och kan jag inte det, då är det inte alltid mitt fel!

– Du är tokig mormor, säger Benjamin.

Japp! jag är skitgalen, full i fan, knäppknasig och en riktig bengbula. Men oj vad jag är stolt över att vara det.

Jag gläds över att våga säga vad jag vill, när jag vill. Att inte alltid fråga om lov, be om tillåtelse. Att springa in i väggen, hoppa ut för stupet. Jag  kan och jag vågar.

Det är inte alltid som det ses med blida ögon. Man blir trött på mig. Tar illa vid sig. Men om inte jag är ärlig mot mig själv och andra – vem ska då vara det. Jag har blivit så gammal (48) att jag inte längre kan ta hänsyn till allt och inget. Därmed inte sagt att jag medvetet går in för att göra illa och skada.

Men det är trots allt så att det är jag som måste leva med mig själv alla dessa dagar – tills den dagen då jag dör.

Dags att krypa ner under täcket?

Nu har jag suttit framför datorn från 18.00 och nu är klockan 21.33. Kanske dags att ge upp dagens arbete, som ensamarbetare är det inte lätt att hinna med allt. Min högerhand vet inte vad vänsterhanden lovat.

Vilken tur att man kan ha TVn på och lyssna på ishockey (inte min favorit men det kräver inte att jag intresserar mig nämnvärt). Dessutom ger TV skärmen lite ljus här i mörkret som kryper närmare och närmare. Hade man inte varit så slängd i tangentsättning så hade jag inte kunnat skriva för det är omöjligt att se de små bokstäverna på tangenterna,

Ohhh jag vill ha en ny liten bärbar med flouroserande siffror/bokstäver. Dessutom så behöver min kamera justeras så att jag inte är så pixlig när jag skypar och så behöver jag hörlurar med mikrofon så att inte hela kontoret behöver höra vad vi säger ooohhh sen …. Nej sen var det nog inte mer!

Godnatt där ute i cyberspace!

infokajsa

Förundrad

Sitter så som oftast och undrar om jag kunde gjort något annorlunda. Antagligen inte, jag är den jag är och inte den jag kanske borde vara.

Ibland blir jag så sur, besviken, arg och ledsen på barnen. Är det ok att känna så? De kan vara sådana depparjeppar att jag bara vill krypa långt in under sängen och aldrig aldrig aldrig …

Solen skiner från en klarblå himmel, jag borde gå ut men orkar inte. Giter inte njuta, ser ingen glädje inget hopp.

Tänk om man kunde bo i en stuga på landet, lite så där vid en skogsstig och en sjö på promenadavstånd. Att få vara ensam men ändå inte…

Jag vill inte till jobbet imorgon, jag vill ingenting. Min djupa glädjekärna som jag förr kände varje dag någonstans långt inne i hjärteroten, har skrumpnat och torkat ut. Jag har tappat tråden …

Vad vet jag – vad vet du?

Var ska man börja när tankarna far omkring? Än är man glad och förväntansfull, i nästa stund blir jag deppig och fundersam. Det är jobbigt med berg-och -dalbana. Jag blir så lätt åksjuk.

Tycker att mitt jobb är jättekul. Får många bra vibbar från arbetskamraterna på förvaltningen och ute i församlingarna. Man är intresserad av de saker jag gör, det jag faktiskt kan. Men så kan det komma saker som ”Du borde kanska vara mer seriös, allvarlig” Jag är seriös och allvarlig men har ett glatt humör. Förlåt… tänkte inte på det, och så böjer jag på nacken och blir ledsen och förvirrad.

Eller när man säger att Svenska kyrkan i Lund inte har någon gemensam kommunikation! Men herre Gud vad har jag suttit och jobbat med i 15 år! Det är inte lätt att jobba i motvind, i en organisation som varken satt upp mål eller visioner för informations och kommunikationsarbetet.

Detta får mig att fundera på nytt jobb, men då skulle jag ju lämna alla dessa goda människor runt om i Lund och i resten av landet som kommit att betyda så mycket för mig. Och vad kan jag bli? Jag har ju inte den där berömda utbildningen som man ska ha. Jag har ju bara jobbat mig till den kunskapen jag har idag. Jag har ingen universitetsutbildning, har inte ens gått på Berghs School of Art. Tagit några Folkuniversitetsutbildningar bara på ålderns höst.

Å andra sidan gläds jag åt att jag har en familj som älskar mig även om jag inte är seriös, eller som mitt älskade barnbarn Benjamin säger ”Du är galen mormor”.  Att jag köpt ny bil och att mitt badrum ska renoveras ger ju också upphov till glädje (även om den är lite dyrköpt).

Men så faller jag igen då jag måste avliva min katt som jag blivit allergisk mot. Hon är en en-persons-katt, dvs hon gillar ingen annan. Dessutom har hon diabetes och kräver sin insulin. Hon blir med andra ord inte lätt att överlämna till någon annan. Jag ska dessutom lägga mig under kniven och låta doktorn skära av något (sena, muskel??) i armbågen för att jag ska slippa smärtan i den.

Nu har jag gnällt av mig lite, dags att göra nytta? Dvs avsluta mitt uppdrag att göra ett roligt kort åt en arbetskamrat som går i pension denna månad. Nåt duger jag till 🙂

Så sitter man här igen

Oj vad jag har haft kul ikväll. Har varit på ArlövsRevyn och skrattat hejdlöst, sjungit och klappat händerna. Syrran ringde och frågade om jag ville följa med henne och några av hennes kompisar. Syrrans man hann inte komma hem från USA så det var synd om biljetten inte användes.

Jag blev jätteglad av att bli tillfrågad och tackade naturligtvis ja tack.

Men nu, när man skrattat och pratat med hennes vänner (som jag också känner lite grann). Då sitter man här ensam med katten iknät igen. Det känns verkligen lite deppigt och ensamt. Ibland är det nog bäst att vara ensam hela tiden, eller kanske inte…

När jag känner så här vill jag helst krypa ner under täcket och glömma allt omkring mig, skita i att gå till jobbet, sjukskriva mig och aldrig mer gå tillbaka till verkligheten.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har en familj som säkert tycker jättemycket om mig och som jag älskar över allt annat. Jag släpper verkligen allt runt omkring mig om de skulle behöva mig akut. Jag har ett jobb som jag tycker jättemycket om med helt fantastiska arbetskamrater både i Lund och i resten av landet. Dessutom har jag en katt som är störtförälskad i mig och som skriker om jag inte ger henne uppmärksamhet.

Men ändå …. ensam. Ensam om att laga mat och äta den, ensam om att titta på den där filmen som är så bra, ensam med att skratta åt Hipphipp, ensam om att ta en fika på eftermiddagen, ensam ensam enam ensam.

Ja, jag vet att det inte är synd om mig och jag skäms när jag känner så här. Jag har ett hem (många saknar det), jag har mat för dagen (ännu fler saknar det), jag har ett jobb (många saknar det), jag har en familj (många är ensamma), jag är frisk (ja om man bortser från min panikångest, höga kolesterolvärde, migränen, tennisarmbågen, min irriterade tarm, läckagen, hålfotsinläggen, eksemet i öronen, kliet i näsgommen, min värkande nacke). Jag har så mycket att vara glad och tacksam över. Ändå är jag inte det just nu för jag känner mig ensam och övergiven.

Helger är sååå jobbiga men ändå sååå sköna. Det är skönt att vara ensam och ”slippa” gå någonstans. Men så hemskt att vara ensam.

Äsch jag vet inte …. är bara allmänt gnällig. Bäst att sluta nu innan jag ballar ur totalt.

Hejhopp!

Med Benjamin på badet

Visst är det underbart att vara mormor! Kan fortfarande tycka att det känns häftigt när han kallar på mig – och då har jag ändå varit mormor i fyra år nu. Men i alla fall …

I fredags hämtade jag och Alexandra honom och sen hade vi myskväll här hemma med läsk, choklad, chips och filmen lilla Djungelboken. Vi hade plockat hem mostrarnas gamla vhs filmer och han var alldeles lyrisk. Mycket film blev det! Efteråt var det dags att sova. Det var länge sedan man hade en liten unge i sängen som kröp riktigt nära och som somnade riktigt nära.

I går var det då dags att ge sig iväg till Pilängsbadet i Lomma. Där hade han varit förr och kunde guide oss andra. Lite förvånad var han att jag också skulle bada! Kan tänka mig vad som rörde sig i hans lilla huvud …. Duschen före var inte så kul men det var bassängen!

Jag och Alex kunde helt lugnt bara följa efter honom medans han plöjde runt i bassängen och parerade alla andra barn och föräldrar som fyllde bassängen. Supervarmt och skönt vatten var det som en ljuvlig massage för de gamla stela lederna. Förena nytta med nöje är inte fel.

Efter en liten paus med pannkakor, sylt och festis var det dags att hoppa i igen. Det blev några timmar i vattnet innan vi skulle ge oss hem igen. Benjamins mamma Bella, pappa Daniel och lillebror Jonathan skulle komma hem till mig för jag skulle bjuda på ”mammas fiskgratäng” som Bella längtat efter.

Jonathan har ett alldeles eget sätt att ta sig fram på. Han sitter, sätter fram händerna som om han skulle börja krypa. Men han luras bara, han tar sig ett litet skutt med rumpan och på så sätt går det framåt. Finns det något som lockar, tex kattens låda, då går det riktigt fort.

Är det någon som kan gissa när gamla mormor somnade i går kväll? Jo jag deckade i soffan före 20.30 så det var bara att krypa ner i sängen och där somnade jag som ett litet barn och sov till 11 imorse. Snacka om att varmt klorvatten gör en trött 🙂

Det är gott att vara mormor!

Testar från mobilen

Nu var jag bara tvungen och testa mobilt. I am hooked!

Nu är jag nog nöjd, eller

Har meckat med min blogg, med jobbets facebooksida och själv kollat in min. Snacka om att man kan få nojan när man upptäcker att man finns på en massa ställen utan att man egentligen har fattat hur det gick till 😕 Har beställt boken Sociala medier – en lathund. Så kanske kanske kan man bli lite vassare på det här.

Imorgon bär det av till tandis för att få den riktiga låtsastanden. Det ska bli skönt för den platsbiten jag har nu är mycket vitare, tjockare och snedare. För er som följer mig på facebook fick se denna brud utan tand strax före jul.

För er som inte vet det svullnade min näsa upp lillejulafton och jag såg plötsligt ut som Rudolf med röda mulen som fått en släng av Trollet Rulle. Fick ha tomtemask när jag skulle tomta för barnbarnen, annars hade Benjamin sett att det var jag 🙂 Näsan fortsatte dock att svullna och till sist fick jag blåsor som sprack och hela näsan fjällade (en sådant vackert barn jag var då! Men den är bättre nu, bara lite rödlila på ena näsvingen.

Jag blev duktigt mobbad på julafton. – Ja du brukar ju lägga näsan i blöt, så det är ju inte så konstigt att den ser ut så där. eller – Mamma, varför tog tandläkaren i så att han skruvade fast din låtsas tand ända upp i näsan? Men man får ju vad man förtjänar och jag är riktigt duktig på att tetas själv.

Imorgon ska jag lära mig hur jag lägger upp de bloggar jag följer till höger här på sidan… fattar inte hur man gör så – Jacob, jag lär höra av mig imorgon.

Svimma inte …

jag är inte färdig än med hur min blogg ska se ut!

Har valt ett nytt bloggställe och därmed tusen inställningar som ska fixas. Men denna får duga så länge. Ikväll ska det fixas 🙂